Kulturpolitikens form

Sverigedemokraterna får ibland kritik för att vilja detaljstyra kulturpolitiken. Politiska motståndare brukar hävda att vi som parti inte håller ”armlängds avstånd”. Min erfarenhet från kommun- och regionpolitik är att vår blågula arm vare sig är kortare eller längre än den styrande rödgröna. Kulturpolitiken ska vara demokratiskt styrd och det är den politiska majoriteten som bestämmer målen för kulturpolitiken, och för att kunna göra det tillsätter man tjänstemän som kan och vill verkställa kulturpolitiken.

Som kommun- och regionpolitiker är jag kritisk till kultursamverkansmodellen. Jag tror att en stark decentralisering av kulturpolitiken kan fungera i en stor förbundsstat som Tyskland, men inte i ett litet land som Sverige. Delstaten Bayern är till exempel 40 gånger större än Region Halland. Intresset finns nog hos de lokala politikerna och tjänstemännen, men den kulturpolitiska kompetensen går inte att finna i så hög utsträckning som är nödvändig.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths kritik gällde i första hand min syn på koffertmodellen. Förre kulturministern Bengt Göransson har liksom jag kritiserat modellen och beskriver den som alltför byråkratisk och ”nysovjetisk”.